Tills döden skiljer oss åt

Må den dagen komma Då han kan greppa mod Till att ta det sista steget Och passera livets gränser Fåglar, vart de än rör sina vingar Så försvinner de bort Lämnandes kvar fragment av en dröm Det är jag och en stjärna I en brinnande natt Jag är Fenix Vacker i endast några sekunder För andras ögon Men i drömmar Innan och efter döden Är jag vacker för evigt En glödande fågel i änglaform Absorberades genom en död mans mask Jag är Fenix (Nylin, 2008)

Submitted by Grave666 — Apr 26, 2025

I Snöstorps blomstrande dalar Vilar en man av principer Hans slutliga färd började vid min härkomst Och han klev av vid den ändhållplats Där min vördnad vattenöstes En fadersgestalt och trofast livskamrat Lämnat kvar ett bottenlöst vemod Minneslunden omfamnar honom i sin älskade vila Frånvaron breder ut sig Genom kvav luft och uppväckta eldstungor Och där står jag, så svarslös och isbelagd Med en hand på mina tunga axlar Med mina blanka, blå ögon blickar jag ut Över vilostaden för allra första gången Tillbaka till hågkomstens gåvor I vaga minnen En enslig tår från min högra kind Dunstar bort i sensommarkvällen Jag plågas av ett hopp att omfamna Det själsliv som gick förlorat Det som en gång kunde förväntas gro Frodas slutligen i mitt bröst En sargad barm som nu åtrår sig mer insikt Fick aldrig en chans Jag lämnar min infantila vagga bakom mig Frågorna finner lugn i mig Och svaren jordfästs och förmultnar Tills frågorna går upp i rök Dyker sanningen äntligen upp Med min brinnande livstråd Ska jag förfärdiga upp ditt ljus På samma vis som du stred Genom det smärtfyllda mörkret (Thorén, 2009)

Submitted by Nargaroth — Apr 26, 2025

Serverad livet på ett silverfat Men trots det faller jag ner på knä och kysser Jag slukar allt tillsammans med min stolthet Med en ovilja bedjar jag för andras självcentrering Små ord har etsat sig fast Och slitit sönder min själ och mitt sensitiva skal Men likt förbannat så följer jag Repetitionens spår i samma mönster Och vid börjans slut väntar en förhoppning Och jag ger allt för att hasa mig upp till brantens topp Men där står dem igen Dryga och med kallhjärtade leenden De dömer ut mig, de förkastar mig De tvingar mig in i det låsta kretsloppet Och de njuter när de ser min akilleshäl blottas igen Utmattningen går tyst i min eufori Och den energi som finns omvandlas sakta till antipati Jag bär på den vekhet som sätter ett pris på allt Som jag någonsin har hållit kärt Där ytliga yttranden och förpliktelser Har lett till svek och vita lögner Jag ber om ursäkt för min förtvivlan För det tomrum jag upplever Hör min förlåtelse, låt det sjunka in Hylla mig som den uppoffrande idiot jag är Jag ber er inte om eran tröst Inte heller om er sympati Som en vanlig/tråkig höstdag Vill min verklighet glömmas bort Varför ge när man förföljs av hotande egenkärlek? Varför visa när man möts av ett förkrossande? Varför känna när jag blockeras av emotionella spärrar? Varför hämmas jag av samma sagolika omständigheter igen, och igen och igen? Jag vill undgå denna känsla av defekt otillräcklighet Min ork är snart tröstlös Den klaraste givmildheten bygger upp min intention Med den enda strävan att en dag få känna äkta kärlek Solo: Larsson/Thorén/Larsson/Thorén/Larsson/Thorén Sträck ut din hand och låt mig få älska innan mina andetag saknar rymd Vinn tillbaka din självkänsla genom mig när du känner att du begravs i mitt hjärta Våga släpp taget och sov lugnt mot mitt bröst, tyngdlöst och utan tvekan Snälla, snälla låt mig ge dig allt, först då kan jag börja leva (Thorén, 2009)

Submitted by Sexy Gargoyle — Apr 26, 2025

Jag flyr från realiteten Mitt helgarderade liv Frändskap, förälskelse Och härkomst blir till ånga Min inre röst vill harkla upp De immiga skulderna Istället kvävs dem och Dunstar bort i min fysik Konsekvenser förföljer min osynliga skugga Men detta försummas Jag skyler min silhuett Jag forcerar dem ut mot kanten För en sista prövning En fråga om falskhet eller tillit Början eller slut När det brister blir de transparenta Och jag ser den sanna tonen Deras misslyckande förblir min vinnande näring Och livsnjutning Jag konfronterar andra I min isolerade tillvaro Moder Jords dolda brister Frodas nu i min ögonvrå Det är ett enkelt val att sluta tro på ord Och istället klandra andra Låser in mina betingade ideal Kastar bort nyckeln in i framtiden Ett val som får en att Bemästra sin egna erosion Jag ska kliva upp ur den förseglade kaviteten Som har kostat mig mitt liv Har inte längre kraft till att finna lugn I normer och moral efter allt jävla dubbelspel Ändrar riktning och börjar gå Lämnar det vilsna och obetydande bakom mig Självförgudning blir min själsfrände Jag blir den som jag alltid har föraktat (Thorén, 2009)

Submitted by Corpse Grinder — Apr 26, 2025

Fejd och sämja har tvinnat in sig I ett obrytbart omlopp Kontrollen sköts av dig Styr mig som den marionett jag är Jag agerar i leken med ett tystlåtet hat En avsky som går i dvala Jag blir aldrig den jag var Min särpräglade karaktär går i kras Flisorna sopas under mattan Jag ser att du planerar mitt förfall Min ängslan låter det äga rum Det undermedvetna flyr från mitt förstånd Skrikandes i desperation Inga ord vågar yttras från mina igensydda läppar Tiden är oförlåtlig och bland dysterhet Svävar jag iklädd en skepnad av blinda tankar Genomskådar ett patetiskt liv fyllt med avskum Avlägsna, vilsna och obotliga sjukdomar Med all sin kraft korrumperas min svaghet Det som finns kvar av min outnyttjade integritet Däribland den nakna rädslan finner man mig indoktrinerad och begraven i andras skit Fattar eld på mitt förflutna Beger mig mot en kyligare färd Söker efter min rätta plats Söker mig dit förälskelsens famnar vädjar Bortom sagornas barriärer där morbida minnen raderas Din utlevda själ blir en vägbeskrivning mot min inre resa Som en vacker ros reste du dig ur den kala skogens jord Och du ledde mig bort från alla lögner och svek Du gav mig allt du fruktat själv Det där som gjorde så ont Rosen beklädde till slut min tomma kropp Var jag värd all den kärlek som till slut förgjorde dig? Bedjande tårar faller för din förlåtelse Mitt hjärta blöder för dig, för din pardon Kan jag ge ditt liv tillbaka igen? Livet; det kaotiska havet som har dränkt alla gåtor Graciösa svårigheter flyter på dess lösningar Följ med mig mot horisonten, tills vi sjunker djupt Ner i det tysta mörkret då vi blir ett Kom ihåg, jag är din för evigt i nöd och lust Vi är varandras räddning och må så vara tills döden skiljer oss åt (Thorén, 2012)

Submitted by Lake of Tears — Apr 26, 2025