GRAV|ÄNDE

Slits upp ur livets sömn En stark kropp dock fördömd Stirrar blankt mot det bleka ljuset Hör med döva öron det dova bruset Stirrar in i min blick Denna jordetid var allt som jag fick Ser min själ slita och strama Obrytbar svärta skall förlama Obrytbar svärta skall förlama Ser den kämpa för att ta sig ut Ber om allt förutom ett slut Så rutten och förtvinad Bländad av min svartsyn Så skändad och fördärvad Svunnen i vitt vemod Ångestfylld blickar jag inåt Själen sjunker allt djupare Sakta lyfter jag min blick mot skyn Själen sjunker allt djupare Denna blekhetens dimma Suddas ut mot kroppens inre horisont Jämnas ut med mörkret Likt ett svart sår i min näthinna Förkastad till intet I ett fängelse av kött Falnat bort till ingenting Själen har till sist dött Förkastad till intet I ett fängelse av kött Falnat bort till ingenting Själen har till sist dött

Submitted by Iron_Wraith — Jun 03, 2026

För evigt bortglömd och bunden Att under nattens himmel förbli Ilar förgäves mot fjärran Skuggad av becksvart melankoli Modfälld och fast med min längtan Hämmad av ånger och plikt Mitt hopp var enbart en hägring Krossad utav insikt Talrika var mina synder Mitt samvete fäller tårar av blod Själen min skriker av smärta Hägnad från dagen med täcke av jord Enslig i nätternas välde En slav under månens sken Fördömd och bannlyst från ljuset Förföljd av smärta och ve Vik hädan för sorgens apostel Natthimlens vredgade bödel Vik hädan för sorgens apostel Natthimlens vredgade bödel Nattramn Nattramn Sånger av svårartad smärta Yttras under min färd Flyеnde alla de bördor Som ständigt ligger och tär Olycka följеr min närhet Och alla jag far förbi Bedrövelse, hat och förtvivlan Fängslad i monotoni Beprydd med sotfärgade fjädrar Färdas jag städse mot öst Ideligen förföljd av sorgen Som dväljas inom mitt bröst Enslig i nätternas välde En slav under månens sken Fördömd och bannlyst från ljuset Förföljd av smärta och ve

Submitted by Iron_Wraith — Jun 03, 2026

Såren är för djupa, medvetandet allt för söndrat Skred av smärta krossar allt hopp Skådar från ovan mitt livs eftermäle Ge dig i kast, förruttnelse Ge dig i kast, förruttnelse Förnimmelser av ve Förnimmelser av evigt liv Hjälplösa själar förtvivlar Hopplöst sörjande bland andarnas sista dans Utmattade famlar de i mörkret Krälandes i askan av sina förfäder Kvävs de i eoner av grämelse Krälandes i askan av alla de som lidit förr Förnimmelser av ve Sjunker utan att kämpa emot Omfamnar svärtan utan strid Lungor fylls med lera och sot Panik utan rörelse Skräckslagna av saknad Förstеlnade i den kalla jorden Utsöndras dämpadе skrin Ansiktslösa kvarlevor yttrar sin klagosång Livstider skördade av farsotens grepp Vi återförenas i vedermödans ändalykt Förlamat av vemod förmultnar mitt hopp Benen krossas av becksvart griftejord Förgiftad av alla svunna tiders Outhärdliga sörjande

Submitted by Iron_Wraith — Jun 03, 2026

I ett tomrum utan slut Där mörka tankar härjat Bryts medvetandet ner Tills sinnet är förvrängt Svärtade labyrinter Fullkomlig maktlöshet Tanken har lämnat kroppen Livsleda i evighet Kämpar för mitt liv River mot svarta väggar Täckta med sotet från Min egen sorti Sänker min skändade kropp Mot den karga svärtade sten I skärvorna utav mitt hopp Knäfaller jag inför muren Sotet färgas sakta rött Endast pulserande smärta Från händerna som nötts Ner till sina ben En livstid av ovisshet Gav mig inga svar Endast föda åt maskarna Lämnades kvar Låt överlåtelsen ske Låt jorden bli till min kista När mitt medvetande Omfamnas av uråldrig tystnad En livstid av ovisshet Gav mig inga svar Endast föda åt maskarna Lämnades kvar I min sista stund Ser jag menlösheten med min flykt Ty bortom kylan och mörkret Börjar lidandet om på nytt

Submitted by Iron_Wraith — Jun 03, 2026