Arvet

Jag har raglat över ängar som har blommat sent om natten. Jag har gömt mig in bland furor och förstått att allt ska fällas. Fast i myllan som fäder har brukat stångas min längtan för evigt med plikten. Döpt i forsen som renat vårt sinne klyver jag halmvasst banden till bygden. Det som ständigt gror inom mig doftar bitterljuva minnen. Det som håglöst slutar andas får min själ att vilja stanna.

Submitted by SerpentEve — Apr 26, 2025

Vad är det som saknas när tankar och intryck vävs samman till ord. Ord spunna till slöjor som döljer det svåra men blottar det trygga. Tyst ekar arvet från bortglömda ögon som blickar mot stränder. Tyst skriker hjärtan som strävar mot klarhet men hindras av livet. Vem avgör det sanna som bultar i dig men kväver ditt mod. Mod besegrat av känslor som vill slå sig ut men skär i din hals.

Submitted by Grave666 — Apr 26, 2025

I ett töcken av tärande tankar väcks klara minnen till liv. Ett ständigt malande bländverk så flackande övertygande. Vi lärde oss tvångsmässigt blunda för tecknen som skiner om natten. Vi lärde oss leva av drömmar som vilseleder oss igen och igen. Vankande svekfulla urkraft. Vad begär du av människan? Prisade självklara urkraft. Vad kan få dig att tvivla?

Submitted by Sexy Gargoyle — Apr 26, 2025

Gömda under gyllenbruna örnbräken förblir vi dårar ifrån ingemansbygden. Glömda av det stora själsliga armodet men ständigt andandes för orosfolk. Här ärver vi vår längtan vår fruktan och vårt hopp. Och arvet strömmar ständigt vidare helt oförhappat villkorslöst. Kallraset sipprar in genom enkelglasen. Fukten borrar sig in genom bröstkorgen. Det är som att somna om igen när barvintern viner över stubbåkern. Det är som att hela tiden vakna på riktigt när kaffet står och puttrar helt för vår skull.

Submitted by MetalElf — Apr 26, 2025

Gråkalla gryning höljd är din mening där bakom dimmornas ridå. Stelfrusna vardag hårt är ditt piskrapp när du med kraft tar mitt liv. Sotstänkta pärlband pryder madonnan när hon i natt står i brand. Syndsvarta ögon stirrar i tomme när sista klockan klingat klart. Sent omsider vaknar lusten i fattighjonens bröst. Aldrig har modet varit större än dödens kalla hand.

Submitted by Lake of Tears — Apr 26, 2025

Närd av dagg och månljus sträcker hon sig sakta emot skyar som aldrig rämnar. Skör som fröat älggräs vajar hon i takt till madrigalen som föds ur gransus. Nu ska liarna slipas. Nu ska hässjorna resas. Hon som blommat ska vissna och förvandlas till liv. Född att tjäna natten böjer hon sin nacke bort från solen som bränner hagmark. Dömd att dö för ljuset gömmer hon sitt likbleka anlete under skuggors bladverk.

Submitted by MetalElf — Apr 26, 2025