Budet

Rop från svunna salar väcker slumrad ro. Ord som saknat hjärtan gjuts till segertal. Druckna bundsförvanter svedjar drömmars lust. Vad som sken av grönska vek åt grånad träda hän. Döm av vår ensamhet när knutna nävar i lönndom ber. Är barnatro din spegelvärld? Döm av vår ensamhet. Hör till duvans mantra hon har spått vår rymd. Bortom söndrat högmod flyr vårt silkesskira hopp. Vad du tycktes ana var blott en blek chimär. Höljd i junidimmans barm rasar dårskapens tyrann. Spira du längtande kval. Mot rymder som slocknar allt mer. Spira du ändlösa hav. Mot randen av ingenmansland.

Submitted by Iron_Wraith — Apr 26, 2025

Som en slöja rispande mot kinden lättar en dunkelmättad tid. Det som andas har skurit bort en vanmakt och virvlat mot obestämda liv. Väntan på ödets spådda bud må leda oss gränslöst. Flykten som tiden har förbytt må få oss att slumra klart. Det som gåtfullt väntar vid din bröstkorg minner om oskuldhetens lund. Som ett påbud vid ögonlockets knivsudd speglas ett skuggspel av ditt liv. Jag minns när himlen svalde orden. Då alla dagsländor ryttlade i takt. Det föll en tistel mot min panna och något starkt tog min hand.

Submitted by Immortal — Apr 26, 2025

Var hon än vänder min blick står du i vägen för kamp med tynande mod. Det som har söndrat i dig reser hon vördat till trots mot obrydda slag. En obotlig saknad har naglat sig fast i vår själ. Se livsmystiken etsa sig djupt. Till lidelsen hunnit bli glömd. Uppklädd i salighetens skrud leds hon mot marker du skytt med okuvad törst. Finns det ett saligt begär offrar jag menlöst mitt jag till svältande tro.

Submitted by Pestilence — Apr 26, 2025

Molnen hopar sig hastigt och formar glömskans valv. Som skyddar något. Som gömmer någon. Som sprakar i sprudlande extas. Det saliga skenet lyser så starkt att alltets sinnen skälver av lust. Och hoppets gryning är redan född. Och längtans skymning är återfödd. Och tiden svävar i klarsynt eufori. Kvar blir de som vittnat med sorgkantade naglar. Vi drabbade som slumpen frälser. Vi utvalda som slumpen stjälper. Vi utdöda som andas i drömd hypnos. Lämnade åt allsköns oro reser vi oss mot blyade skyar. Vi bär vittnesbörd som ekar genom allt vi vidrör. Jag tycker mig känna den bitterljuva doften. Jag tycker mig ana den svedjade skogen. Jag tycker mig slukas av det kvarglömda minnet.

Submitted by Grave666 — Apr 26, 2025

Hur många gånger skall tvekande ord krossa dig? Som hoppets hägring i oss uppenbarar sig tvivlet. Det tänds en fyr i natt för bortkomna underbarn. Och genom glömskans brus somnar vi obekymrat oförklarligt. Har det i hemlighet funnits ett självklart val? Som i berusning grott stilla, som sägner om evig blomning. Det finns en gåta gömd instängd under bröstkorgen. Jag tror den lever lätt gryende och svävar fritt med blyade vingar. Fångna av stjärnornas intighet dröms vi till mening. Frisläppta av skuggornas salighet föds vi av längtan.

Submitted by johnmansley — Apr 26, 2025

Vid en övergiven kultplats står ett torpartempel gömt. Bakom enkelglasad värme andas sierskan från förr. Ingen tror att hon bär kraften som kan tynga ned ditt ok. Ingen tror att hon har makten att förhäxa dina ord. Följ oraklet som förvildar sinnen — ditt inre står i brand. Känn det skira oförklarligt sanna. Till stjärnorna är du förvisad. I hängivelse må du fly. Hennes skuldror bär ditt löfte om att spegla tiden fram. Som en morkulla i afton går ett streck med bud förbi. Ingen vet att hon är kvarglömd från en hoppfullare tid. Ingen vet att hon är utsänd för att tända hjärtans eld.

Submitted by BloodShrine — Apr 26, 2025