När Solen Slocknar

I stillhet vilar dess hotfulla vatten som glimmar i lömskhet av nordstjärnans prakt Den djupsvarta tjärn i midvinternatten förtäljer en saga om sjöråets makt Strövandes ensligt land Bitna av frostköldens tand I granprakt och ulvars trakt som törstdrivna börjar sin jakt Blodet nu värms med mjöd Sånger vid eldens glöd vildmarken faller i tystnad Skuggväsen nyfiket lystrar Bland dunkla furor hörs ditt namn Lockad att till tjärnen gå Att fjättras i hennes lömska famn Uppstiger nu det snärjande rå Av vinter omsvept sen hösttidens fall Fången i djupet, dess dy-klädda hall Blunda o ta min hand Följ mig till tjärnens rand Drömmen är kort, så sov och tjäna mitt skugghöljda hov I stillhet vilar dess hotfulla vatten som glimmar i lömskhet av nordstjärnans prakt Den djupsvarta tjärn i midvinternatten förtäljer en saga om sjöråets makt

Submitted by Infernal Flame — Apr 25, 2025

Ut på den snötäckta höjd Där frostbitna granar står Där grinar ett troll, fet och nöjd Och sjunger en sång där han går Ty vättar vid granfotens rot De skyddas från fara om blot han får Prästen skall bliva vårt blot Och spottar och svär där han bunden står Vinterblot när månen har sin gång Klagan dränks av högtidlig sång Vinterblot när månen har sin gång Klagan dränks av högtidlig sång Skuggväsen vakar och huldrorna stryker i månskensglans Ilska och vrede men blicken förtrollas av älvors dans När dag blir till kvällning hörs vättars sång ner ifrån granens rot Jultider nalkar och årstiden firas med vinterblot

Submitted by VladTheImpaler666 — Apr 25, 2025

Kristna högtid och eldar tänds på kullars topp och solen flyr Åska mullrar och regnet piskar men elden flämtar och väsen skyr Häxor och trolltyg i skymningsljus de jagas Tvingas till nattsmyg tills det åter dagas Trolldom och förbannelse Av sjukdom skall du dömmas Må ditt ruttna huvud av maskars hunger ätas Ur stormens hjärta ekar ett kall En galdersång från eldstadens hall Toner som isar i märg Er fruktan skall nu bli erat fall Kristna högtid och eldar tänds på kullars topp och solen flyr Åska mullrar och regnet piskar men elden flämtar och väsen skyr Häxor och trolltyg i skymningsljus de jagas Tvingas till nattsmyg tills det åter dagas Bränn mig du fega människa Bränn mig till aska och sot Aldrig får ditt sinne vila När de du älskar plågas av farsot

Submitted by Lake of Tears — Apr 25, 2025

Vid urbergets käftar mynnar en flod där heden möter den första ek Förtrollande stämma kallar sitt rov med toner spunna av lögn och svek I sorgens timma svartnar sinnet Ensam får jag skulden bära Spiller blod i hennes ära Där heden möter den första ek När solen slocknar är sorgens tid allt som försvinner Djupt i min själ finns blott en låga som brinner Nu drivs jag tillslut att finna kraft i mitt inre Men sakta och säkert blir tankarna bara till ursinne När minnen på bottnen ruttnar och benen i mig knäcks När tårarna tar slut och vreden i mig väcks Med mörker som mantel ger jag mig av Ger mig av dit där land blir till hav Mitt sinne mörknat av skam och sorg Här väntar jag vid urbergets horg

Submitted by The Void — Apr 25, 2025

Ur hålstam och grenverk i midvinternatten Där leker ett irrbloss vid sankmarkens vatten Ett skimmrande väsen som dunkelhet lyfter för nyfikna sinnen som utav ett syfte Dimman den är lömsk Trollen leka här Mörker och ondska Bland dagg och bär Och när irrblossen visar sig Ett grönaktigt sken Kommer dom och tar dig Djuren dom vet Och håller sig på håll När dimman kryper fram Ligger väsen på lur Så låt dig inte lockas av irrblossens sken Dimman den är lömsk Trollen leka här Mörker och ondska Bland dagg och bär Och när irrblossen visar sig Ett grönaktigt sken Kommer dom och tar dig Djuren dom vet Och håller sig på håll När dimman kryper fram Ligger väsen på lur Så låt dig inte lockas av irrblossens sken vid sankmarkens vatten när timman är sen En oskyldig pojke precis som du Gick ut om natta var tror du han är nu? Han fick se ett sken över myrens täta dimma Gick ner i vattnet fick svårt att simma Ugglan ser på Ett skimrande väsen letar sig i myren Pojken går under Lyss på din far En oskyldig pojke precis som du Gick ut om natta var tror du han är nu? Han fick se ett sken över myrens täta dimma Gick ner i vattnet fick svårt att simma Ugglan ser på Ett skimrande väsen letar sig i myren Pojken går under och kommer aldrig mer tillbaka Lyss på din far annars kommer du ej med solen vakna

Submitted by Dahmers Fridge — Apr 25, 2025

Av stormen piskas vågor som bryts av skeppets stäv I djupet viskas om farhågor om havsråets begär Av nordstjärnan är de ledda att trotsa havets fasor I asars ögon sedda med sköld och stål i hand Ner i vågors svall släpp nu tag blunda och fall kom till mig Ur diset träder vårt fädernesland I gryningsljuset når vi vår hamn En eld till de som tog hennes hand som drunknar i havsråets famn

Submitted by Immortal — Apr 25, 2025

Ett gammalt fult och elakt troll det var en gång som kom till detta landet i en luftballong Det lade sig i småland med huvudet på Åland och fötterna de var i samma stund i Lund Och hos det gamla trollet var en trollmadam en näsa hade hon som hela Amsterdam Hon lagade till maten och lade upp på faten en kaka utav sand så stor som svealand Och hos det gamla trollet var en gammal katt som var så stor så stor som hela kattegatt Långt bort i yukohama man hörde hur han jama och svansen den var rund som hela öresund Nu är den korta sagan slut för denna gång för trollen redan gett sig av i sin ballong Nu är dom nog vid polen, ja kanske mitt i solen och kära vän dom kommer aldrig mer igen Lyrics by Felix Körling

Submitted by johnmansley — Apr 25, 2025

Tusen år av hat I sekel är han fjättrad med längtan av att dödliga skall blöda När allting grips av köld och fimbulvintern härjar Människan ska sin egen broder dräpa Och ruttna segel skymtas En stank av död från fjärran Och Nagelfar skall färga haven röda Gjallarhornet ekar och livets grenar skälver ty jättar med enorma klippblock släpar Sviken utav asar, men känner än dess blodsmak Ett vrål som skälver marken är tusen år av hat Gapet sträcks från himmel till jord när Fenrisulven oden slukar Men Vidar sin fader hämnar En värld i brand och berg som rämnar Ruttna segel skymtas En stank av död från fjärran Och Nagelfar skall färga haven röda Gjallarhornet ekar och livets grenar skälver ty jättar med enorma klippblock släpar Enhärjarna tågar ut på Vigrids slätter Bifrost tyngs och rungar av jättars fötter Järva män förgås av ormens etter och Nidhögg blickar upp från livets rötter

Submitted by Grave666 — Apr 25, 2025

När dagens första strålar når mitt anlete bland berg och snår, det som är mitt hem Som ett djur, driven ur sitt gryt med tankar som plågar mig än sorgbetyngda stämmor fjättrar natt som dag från norrskensrikets gömmor hörs vargens andetag När månen åter tar sin plats i himlen och lyser drömlikt där han sakta strövar Ramnars illa varslande i vemod Enslighet och nattens kyla honom prövar Du är där, vart jag än går men vinterskölden döljer dina spår Sorgbetyngda stämmor fjättrar natt som dag från norrskensrikets gömmor hörs vargens andetag Fröjdesinnat minne bringar värme från sommarnatt när älvatoner ljöd Den drömska stämman leder honom närmre för att i vintergryning finna henne död Sorgbetyngda stämmor vildmarken fyller Fjättrar natt som dag vid fjäll och sjö Bland norrskensrikets gömmor där vinter förgyller döljs ditt andetag i blåst och snö

Submitted by Celtic Frost — Apr 25, 2025

Tystat är nu bäckens sorl isen tar grepp om dess strupe Nu solens sista strålar glimma i hans silverstänkta hår Reser sig med en grånad blick Frostens herre, Isens konung Vetskap att hans tid är kommen vid bergets häll han ensam står Ruvande skuggor träder fram Tysta figurer med vördnad i sinnet Genom gran och ris de sakta följer I skogens barm dess själ han når Nu slocknar en låga i tjärnens djup skimrar än hans silverstänkta hår Och snön smälter bort av vinter föds vår igen där drömska väsen går Månen ger ett dystert sken lyser ner mot tjärnens djup Nu regnet börjar sakta falla där drömska väsen går Nu slocknar en låga i tjärnens djup skimrar än hans silverstänkta hår Och snön smälter bort av vinter föds vår igen där drömska väsen går Frost och is i djupet vilar Sorgetid när solen slocknar Vårens tecken så sakta framskrider Dess varma låga lyser upp igen Skogens väsen kläs i grönskande skrud och minnet av hans offer lever än Tystad är bäckens sorl isen tar grepp om dess strupe Nu solens sista strålar glimma i hans silverstänkta hår Månen ger ett dystert sken lyser ner mot tjärnens djup Nu regnet börjar sakta falla där drömska väsen går

Submitted by Morgoth — Apr 25, 2025

No lyrics have been submitted for this track yet.