Irrfärd

This track is instrumental.

Is this song not instrumental?

Kvällen bäddar in skogen i ett täcke av mörker I sensommarnattens timma vaknar faunan till liv Vid en tjärn djupt inne i de västmanländska skogarna vilar en ensam man bland gnistorna från en lägereld Stark av kunskap och tyngd med börda arvet från forna förfäder Hungriga väntar skogsmössen otåligt medan mannen sakta slumrar in Ett duggregn drar sig obemärkt förbi Hans lortiga ansikte tvättas försiktigt rent En vildsvinsfamilj bökar i jorden ett dussintals granar längre bort Vargylande från fjärran ekar över tjärnen Natten är kort och gryningen nalkas Men sömnen är djup och drömmarna fängslande Mannen är fri från sanningars ängslande Men sömnen är djup och drömmarna fängslande Mannen är fri från sanningars ängslande I en annan värld och i en annan tid En kvinnas nakna kropp tätt invid Hon är värmen i nattens ljuva sommarvind Hon är regnet som smeker hans kind Fåglarnas sång och bäckarnas dans Hon är flickan som aldrig blir hans.

Submitted by Cyberwaste — Apr 26, 2025

My ancestors have all passed away I'm lonely and lost in our past of gray I've inherited a thousand acres of marshlands Thoughts just as crushing as my harsh hands Sad as the rainy wind of late November My pale fire burning without no ember The curse of my family is in the blood I keep walking my swamps, stuck in the mud Walking the footsteps of generations of hurt Come down and see my own nations of dirt And when I finally drown in the mire Witness these wetlands catch fire

Submitted by Sexy Gargoyle — Apr 26, 2025

I'm hibernating behind my closed curtains With eyes as cold as death himself The roads lie deserted and empty In the mornings sun's bleak and yellow shine The shrieking wind tears a withered tree As the eternal autumn skies open up To let the rain fall down on me Slowly the day turns into night As Sirius the great draws his final breath And calmly begins to fade away Until his once almighty pyre is nothing But a mere spark of light The dreary pale becomes pitch black As the ancient sky is picked clean Of all the bright shining stars A perishing snowflake gently decends to the earth Lies down to rest on the frigid ground Autumn deteriorates in silence before my very eyes And so winter has finally come To teach me her monotonous mood Var uppmärksam på, att tiden inte väntar på någon. Nu är vi här. Då var vi här. För nu är då, och då var också nu. Tiden är blott segment av olika ögonblick. Vi är blott obetydliga fragment i tidsrymden. När vi minns våra ögonblick genom tiden, försvinner tiden däremellan. Yet, in my abstract dreams; I behold The epitaph for a thousand blazing suns As I'm standing in the doorway to heaven most divine A light so ravishingly bright it feels As if I was beholding the face of God himself A warmth comparable to nothing of this world A spark of totalitarian passion The spark that will be the end of me

Submitted by BloodShrine — Apr 26, 2025

Deep, deep in the northern wilderness I was enjoying the good kind of loneliness I've been waking up beneath an azure blue sky From the song of some chaffinches nearby The bright sun shines in the dancing leaves so green This forest must be the most beautiful sight I've seen The gentle roar of the rivers, a nature lovers psalm And my favorite lake, so beautiful and calm If it would only hide the reflection of my face This could have been my ideal place But the mountains won't hold back my sadness much longer Even a tough man could wish he had been stronger. The birds sang for me today in a way as if they knew That when I gazed at the sky my thoughts were just as blue Underneath a summer night sky of both sun and the moon Now only the sad song of a lonely black-throated loon. And deep, deep inside a northern forest Down under the surface of my lake dearest, Mother Earth my pain forever will erase and my tired body forever embrace. The birds sang for me today in a way as if they knew That when I gazed at the sky my thoughts were just as blue Underneath a summer night sky of both sun and the moon Now only the sad song of a lonely black-throated loon. And deep, deep inside a northern forest Down under the surface of my lake dearest, Mother Earth my pain forever will erase and my tired body forever embrace.

Submitted by NecroGod — Apr 26, 2025

Ärren går upp då jag går här igen, det var här som många skador åsamkades min lekamen och jag vill och vägrar minnas på samma gång, men jag har tagit mig hit av fri vilja, jag som tänkt och drömt, förträngt och fantiserat om att återvända. Ärren går upp och det svider som förr som då, det luktar skarpt av järn och pulsen känns bekant under kläderna som kommer att klibba fast, torka fast Här är allt sig likt, bara jag som lever - hur död jag än känner mig. Här kysste du mina läppar och bet hål på mig, blodet kommer tillbaka Kroppen minns, varje centimeter minns. Stugan står och sörjer som mig, jag har kunnat lämna platsen men stugan har stått kvar och den ler dumt mot mig genom krossade rutor och en skev dörr. Vi skrev dikter och trams i blod runt dörr och fönster men årstider har jobbat bort det nu. Den minns hur vi fick henne att imma igen av snusk och bråk, den minns allt stön av njutning, men kanske mest min smärtas tjut. Bäckens lugna porlande ackompanjerar mitt flickaktiga snyftande medans salta tårar når uppspruckna sår Jag lyssnar, blöder, minns och gråter Jag kommer ihåg hur jag drucken försökte dränka mig i den här bäcken men då ryckte du upp mig i håret och jag minns hur du slickade mitt ansikte tills jag måste ha somnat Det finns fortfarande inga djur här, all vår sjuka passion och olycka måste har skrämt allt normalt långväga! Ibland var du som en jävla rävsax av smärta i mig men andra dar ett beundransvärt universum av kärlekens gåtor, jag räknade stråna i dina bryn och fransar och jag klämde en finne mellan mina tänder. Var jag mest bara en stunds älskog som fick dig upp i det blå för att sen landa i ett känslornas brinnande helvete? Varför skar du mina ögonlock med rakbladet så att jag bara såg blod? Varför klöste jag dig så hårt att skinn fastnade under naglarna? Du är nog inte begravd här och jag vet inte om du lever, något av dig dog här, nog tron på kärlek så nu tänker jag leta efter dig på ett annat plan för jag saknar dig och älskar dig. Nu lägger jag denna papperslapp i bilen och tänder på det bensinindränkta lusthuset och fotfängslar mig vid öppna spisen. Om du lever, älskling; lev klart, jag kan, kunde inte. [English translation: The scars are torn open when I walk here again, it was here that my body suffered so many injuries, and I both want and refuse to remember at the same time, but I have taken my free will, I thought and dreamed, repressed and imagined to return The scars are torn open and it stings like before, it smells sharp of iron and the pulse feels familiar under the clothes that will stick, dry Everything is the same here, just me who lives - how dead I feel. Here you kissed my lips and bit a hole in me, the blood comes back The body recalls, I remember every inch The cottage stands and mourns like me, I have been able to leave the place but the cottage has remained and it smiles stupidly at me through crushed windows and a crooked door We wrote poems and silly things in blood around the door and window but seasons have washed it off by now It remembers how we made her windows steam up by our filth and fights, it remembers all the moans of pleasure, but perhaps mostly the whimper of my pain The calm rippling of the creek accompanies my girlish whimpering while salty tears make their way into my open wounds I listen, bleed, remember and cry I remember when I was drunk and tried to drown myself in this creek, but you pulled me up in my hair and I remember how you licked my face until I must have fallen asleep There are still no animals here, all our sick passions and accidents must have scared everything normally long way! Sometimes you were like a damn fox trap of pain in me, but other days you were an admirable universe of love riddles, I counted the straws in your brows and lashes and I popped a zit between my teeth. Was I just a brief moment of sex that got you up in the blue to descend in a burning inferno of feelings? Why did you cut my eyelids with the razor blade so that I only saw blood? Why did I scratch you so hard that your skin got caught under my nails? You're probably not buried here and I do not know if you are alive, something within you died here, probably your faith in love so now I'm going to look for you on another plane because I miss you and love you. Now I put this piece of paper in the car and set fire to the gazebo soaked in gasoline and chain myself by the fireplace. If you live darling; keep on living. I can, could not.] (Written and performed by Ravenlord of Woods of Infinity)

Submitted by Iron_Wraith — Apr 26, 2025

This track is instrumental.

Is this song not instrumental?