Bärsärkagång

Av mjödet tagen Med klingan dragen Jag möter dagen I björnens skinn Jag stympar armar Jag river tarmar Där striden larmar Jag stormar in Jag vördar björnen Jag matar örnen Bland snår och törnen I vind och köld Ty stark i anden Såväl som handen Går jag mot branden Förutan sköld Korpar, korpar, ser ni mig nu korpar I snörök glimmar blodigt svärd Korpar, korpar, ser ni mig nu korpar Jag skrattar åt min hädanfärd Bärsärkagång Bärsärkagång Bärsärkagång Bärsärk Av vreden driven Av nordan riven Av Oden given Min björnahamn Det är ej alla Som Oden kalla Men en skall falla Jag hör mitt namn När vargen yla Jag känner kyla Och möter skrattande dödens frist Ty nordlandssöner Ber icket böner Och gråter icket till Vite Krist Korpar, korpar, ser ni mig nu korpar I snörök glimmar blodigt svärd Korpar, korpar, ser ni mig nu korpar Jag skrattar åt min hädanfärd Bärsärkagång Bärsärkagång Bärsärkagång Bärsärk Bärsärkagång Jag går bärsärkagång Bärsärkagång Bärsärk Korpar, korpar, ser ni mig nu korpar I snörök glimmar blodigt svärd Korpar, korpar, ser ni mig nu korpar Jag skrattar åt min hädanfärd Bärsärkagång Bärsärkagång Bärsärkagång Bärsärk Bärsärkagång Jag går bärsärkagång Bärsärkagång Bärsärk Bärsärkagång (Korpar, korpar) Bärsärkagång (Ser ni mig nu korpar) Bärsärkagång Bärsärk Bärsärkagång (Korpar, korpar) Jag går bärsärkagång (Ser ni mig nu korpar) Bärsärkagång Bärsärk

Submitted by Celtic Frost — Feb 21, 2026

Den starke lever ej i längden Längre än den svage gör Nej den som ej följer med mängden Kämpar tills han slutligt dör Överlever gör den livsform Som förmår anpassa sig Den som ej går mot en ny norm Den som icket är som mig Jag kom ej hit till världen för ett liv i evig tid Jag vet hur nederlaget väntar mig i brand och strid Men på den sista dagen lider jag ej någon nöd Ty hellre dör jag levande än lever som en levande död Att tyst och stilla adaptera Fogligt böjd att passa in Det kan jag aldrig acceptera Den vägen äro icket min Jag kom ej hit till världen för ett liv i evig tid Jag vet hur nederlaget väntar mig i brand och strid Men på den sista dagen lider jag ej någon nöd Ty hellre dör jag levande än lever som en levande död Levande död Levande död Levande död Levande död

Submitted by Celtic Frost — Feb 21, 2026

Jag står på knä vid platsen för min lägereld Jag kokar köttet från en rykande trofé Jag ger ett hell, under stjärnklar, öppen veld Till den best som sitt liv finge ge Jag bär en drift, liksom Attila och Xenophon I min pilbåge lever dess hamn Ty min hunger är min nemesis och min demon Genom den har jag givits mitt namn Tropaion Tropaion Tropaion Tropaion Kalaharis stäpp är en ogästvänlig plats Men mitt hjärta är evigt just där Jag hör den vind som kallar till en ny strapats Svarta döden, är vad jag begär Det södra korset tronar över blod och pil och Afrika Över drabbningens sargade land En hårdhet dväljs i en bloddränkt historia Så röd som Afrikas virvlande sand Tropaion Tropaion Tropaion Tropaion Stof en bloed, rooi sand Stof en bloed, rooi sand By die vuur stan die jagter met en skedel in sy hand Tropaion Tropaion Tropaion Tropaion Stof en bloed, rooi sand Stof en bloed, rooi sand By die vuur stan die jagter met en skedel in sy hand Stof en bloed, rooi sand Stof en bloed en rooi sand By die vuur stan die jagter met en skedel in sy hand Stof en bloed, rooi sand Stof en bloed en rooi sand By die vuur stan die jagter met en skedel in sy hand

Submitted by Celtic Frost — Feb 21, 2026

Ingenting är evigt och ingenting är vunnet i hemmets härd Ingenting är givet till den som ej något ger Ingen ära dväljs under pläden som gömmer ett rostigt svärd Meningen med livet är kampen om något mer Finns det blott heder, så finns det nog hopp Än flyger örnen vid klipphällens topp Än flyger pilen och äran med den Än finns det barska och frostbitna män Vita vidder väntar på den som är redo att trotsa dem Stora sjöfall bidar blott tid för en överman Hårda strider hindrar den väg som en dag skola leda hem Tyn än finnas de som ha viljan, och de som kan Finns det blott heder, så finns det nog hopp Än flyger örnen vid klipphällens topp Än flyger pilen och äran med den Än finns det barska och frostbitna män Hornet emot skyn Äran i din syn Det är tid att korsa haven Fatta strängen, greppa staven Man får vila ut i graven I en svart och frusen grop Vinden river, havet svallar Hör hur efterlivet kallar Över benknotor och skallar Emot nordan, bit ihop

Submitted by Celtic Frost — Feb 21, 2026

Gårdagen är glömd, oskulden för evigt gömd Den nya tiden ställer nya krav Vad en gång var är icket mer, framledes skall det som sker Kräva mer än det som fordom gavs Inga stigar leder till den ungdom som ej längre är Hädanefter väntar endast pliktens hårda sfär Vederkvickt idag är det som ej kan sövas ned Någonting förvildat, primitivt och rått Förhärdat grym är jag beredd på allt jag prövas med Det milda mot det vilda är förbytt, för gott Men här hjälps inga kval, här finns inga andra val Här piskar endast stormen emot hud Där vargens vilda tjut, varnar om ett hårdhänt slut Till korpens skratt ett ondsint förebud Skymningsljuset nalkas över kala träd och frusen höst Nattens väsen kallar med en isande röst Vederkvickt idag är det som ej kan sövas ned Någonting förvildat, primitivt och rått Förhärdat grym är jag beredd på allt jag prövas med Det milda mot det vilda är förbytt, för gott Vederkvickt idag är det som ej kan sövas ned Någonting förvildat, primitivt och rått Förhärdat grym är jag beredd på allt jag prövas med Det milda mot det vilda är förbytt Vederkvickt idag är det som ej kan sövas ned Någonting förvildat, primitivt och rått Förhärdat grym är jag beredd på allt jag prövas med Det milda mot det vilda är förbytt För gott Förvildad Förvildad Förvildad Förvildad Förvildad

Submitted by Celtic Frost — Feb 21, 2026

Än kommer hunger, krig och sorger skall ni se Än väntar många illdåd ivrigt på att ske Än skall den björn som sov bli väckt och söka rov Än kommer hydran att ånyo slå sin lov Därför håller väringen en yxa i sin hand Vakande och väntande, med vårdkasen i brand Praetorian Praetorian Praetorian Praetorian Än kommer tid att ångra varje blek minut Än skall man gråta för vart felaktigt beslut Än skall vi höra symfonin från dödens järn Än skall nog krigaren få blöda i sitt värn Blicken emot gryningen, minen bistert hård Redo närsom vargen ämna stryka kring din gård Praetorian Praetorian Praetorian Praetorian Praetorian Praetorian Praetorian Praetorian Praetorian Praetorian Praetorian Praetorian

Submitted by Celtic Frost — Feb 21, 2026

Ingenting är för givet, förgängligt är livet Och mörkt som en kolsvart korp Vår kamp är beständig, och marken oländig Vårt hem äro blott ett torp Men när jag ser dina vinterögons klara blåa färg Är jag säker och vet att viljan kan försätta berg Genom allt Genom natt, genom dag Genom allt Tvenne hjärtan, ett slag Genom allt Om allt är förbannat, då finns inget annat Än trofasta andetag Om ock världen brinner, och hoppet försvinner Förbliver det du och jag Liksom älven är blodet för ett plågat kverneland Är din isblåa blick den kraft som styr min håg och hand Du vet att jag skådat mot avgrundens djup Och stod som ett skälvande vrak Vid kanten som vidrör det brantaste stup Tills du gav mig hoppet tillbaks Genom allt Genom natt, genom dag Genom allt Tvenne hjärtan, ett slag Genom Genom allt Genom natt, genom dag Genom allt Tvenne hjärtan, ett slag Genom allt

Submitted by Celtic Frost — Feb 21, 2026

Två skuggor syns I månens sken I yrsnön irrar fyra ben Den ene kraxar Ondsint hat Den andre cirklar desperat En bitter tår En kylig blick En beskhet i ett giftigt stick Handen hårt Kring skaftet höll Där ena skuggan bruten föll Den enes död Den andres dåd När ingen kunnat visa nåd Den enes blad Den andre drog Och stack så att den första dog Man sökte då Man söker än Den ena av de båda män Som under månljus Någonstans Var part i denna dödens dans Röd snö En djup och sorglig avgrund dväljs i djupet av var själ Som suktande av hunger gör sin bärare till träl Den växer liksom röta om den en gång slagit rot Och bränner liksom feber den som icket står emot Det finns ej något motgift om den en gång sugit luft Den krossar fröjd och lycka och den kväver sunt förnuft Den har ej några gränser, den vill se hur bröder dö Den besudlar andens renhet liksom blodet färgar snö Vad stred de om Vad stred de för I kamp som dräper och förgör Den ene har ej Något kvar Av det som den andre har En har livet En har dött Där blodet runnit varmt och rött En har mistat Liv och guld Den andre vunnit evig skuld

Submitted by Celtic Frost — Feb 21, 2026

Krigare bliv vid din läst När häcklarna skrattar som mest Böj dig ej för hån eller för spe Svik ej dig själv och din tro Låt hatet och skratten bero Du ser vad andra icket vilja se Fåren hatar herdehunden Ty han påminner fåren om en best Man vill ha honom gömd och bunden Hatad, hånad, skydd som pest Med huvudet långt ner i sanden I tron att faran inte finns Får väktaren blott kalla handen Alla blundar, ingen minns Lejonhjärtat slår När björnen står vid grinden Spring dit ej andra går Låt oss spränga fram Känner du hjärtats slag? Känn den kalla vinden Än skall det gry en dag Förutan skuld och skam När tiden har kommit för strid Blir häcklaren blygsam och blid Och söker skydd i skuggan av din sköld Låt honom göra sin bikt Gör sedan endast din plikt Imorgon väntar hungersnöd och köld Ja fåren hatar herdehunden För han minner dem ständigt om varg Men när vargen kommer vandrar hunden Dit där vintern väntar kaos Pöbeln har ej insett vikten Av att slå vakt om vad de har De häcklar den som axlar plikten Och hatar den som klingan drar Herdehund håll fast ditt vapen Med skorpionens grepp av järn Med trots emot vidundergapen Ställer vi oss till motvärn Ett lejon dväljs i varje hjärta Som av frihetslängtan slå Som tyngt av sorger, ve och smärta Ändock emot striden gå

Submitted by Celtic Frost — Feb 21, 2026